Hej sommaren!

Anledningen till att jag förra året vid den här tiden bestämde mig för att stanna i Riga ett år till var en lapp på en anslagstavla – ‘Utbilda dig till lärare i Kundalini yoga’. Yoga har alltid funnits nära till hands, men det var där den verkliga resan började. Det blev ingen flytt, istället blev det böcker, långa föreläsningar, tidiga morgnar, meditationer och väldigt, väldigt mycket yoga. Ibland hatade jag Kundalini så mycket att jag skulle kunna personifiera den, hänga upp den i taket och utsätta den för den brutalaste typen av våld jag kan komma på. Det var perioden när hjärnan liksom desperat höll kvar vid det gamla och trygga men kände att den började tappa greppet. Nu har jag börjat lära mig acceptera, tycka om det mer och mer och känna hur mycket det faktiskt ger mig. Och nu är det heller inte lång tid kvar till slutexamen, när jag ska skriva ett mastodontprov på allt jag lärt mig och på darriga ben visa att jag minsann kommer bli en bra lärare. 

However, detta är bara för att ni ska få lite bakgrund – jag är, äter, lever och andas yoga. Det är ju en väldigt bra grej som man kan utveckla på många, många sätt. Så, i veckan kom en vän till mig på en lysande idé; när vädret blir varmt nog och gräset grönt nog flyttar vi våran yoga ut till solen och människorna. Det är ju en väldigt vanlig sak att göra i andra städer, men faktiskt något helt nytt här. I vilket fall ingenting vi sett skymten av, de många parkerna till trots. Vi tänkte att det blir som en smygreklam för våran bästa jogastudio. Sen är det helt upp till de förbipasserande letterna, de som bara vill titta kan nöja sig med det och de som vill vara med, ja de är mer än välkomna. Visst är det en grym idé?

Nu har Riga inte hört av sig på alldeles för länge. Vilket inte alls betyder att det inte händer saker, absolut inte och tvärtom – med våren flödar kreativiteten! Däremot har inte jag hunnit med att vara med, alls. Det har varit alldeles för mycket jobb, kurser och nu på sistone även flytt. Men jag vet att  ingen vill höra dåliga ursäkter. SNART kommer det att dyka upp lite nytt smått och gått från Baltikum, håll ögonen öppna!

Varje gång jag går ner på stan möts jag av stor, röd text på grå betong –  ”letter, ge inte upp”.  Jag tycker att det är fint, och det värmer lite. Jag tycker utan tvekan att mer sånt pepp behövs, inte bara i Riga! Vad tycker du? 

Inspirerande, peppande, patriotiskt?

Lim, nötter och lite papper

Bananer och en spritpenna plus en felstavning

En pimpad P-automat

Anslagstavlan i min trappuppgång

Ingenstans går man säker längre!

En till uppmaning!

Och ännu en

Min mormor bor numera på ett ålderdomshem 7 km från hennes gamla lägenhet, i en stad cirka 4 mil utanför Riga. Mormor gillar att knapra piller och det har hon gladeligen gjort hela livet. Knaprat lugnande som ett bot för ensamheten, knaprat smärtstillande som ett substitut för välbefinnande och knaprat sömnmedel som en nödutgång från sina tankar. Det var också hennes piller som i somras rörde till en enorm soppa, mormor föll pladask och alla hundramiljoner piller som hon svalt i alla år liksom ramlade över henne. Så därför är hon nu lite smått virrig och en rullator rikare – och har dessutom flyttat från hennes trea till en säng bredvid nya polaren Olga som fyllde nittio i januari. Så med andra ord  har det varit en jobbig höst för mormor, och hon är tillräckligt klar i huvudet att förstå hur det ligger till och sakta acceptera. Det här är nog någonting de flesta känner igen, hela tiden byts de äldre ut mot unga och friska.

Födelsedagar i den åldern kan vara den känsliga punkten, har jag märkt. Mormor har alltid varit rakryggad, snygg och stolt. Helvetet för henne är inte hur hon mår utan att andra ser hur hon mår, och nu går det liksom inte att missa det längre. Jag antar att födelsedagen blir som en påminnelse, ett inkassovarsel från andra sidan. I lördags fyllde mormor 77 och var mycket riktigt inte jättepepp. Jag bokade in mig på en visit, gjorde i ordning en liten klapp, köpte fika och blommor och tog lilla bilen ut till hemmet, rum 32, mormor och Olga. Och vet ni, det behövs inte mycket för att göra en människa glad! Den här gången var det inte födelsedagen som var efterlängtad, det var fikat. Och nära & kära. Skit i födelsedagen, köp fika och gör eran äldre generation glad!

Pyssla ihop en liten present, skriv gärna en rad

Bjud grannarna på en chokladbit! Mormor fick många nya vänner!

Födelsedagsbarnet

Och dagen blev ju rätt lyckad, trots allt

Jag har gjort en enkel studie i människans beteendemönster under min trettiominuters promenad till jobbet varje morgon. Den går ut på att le till alla man möter och alltid vinka ett tack till bilister som stannar vid övergångsställen. Sedan görs en snabb sammanfattning och reflektering i hissen upp till kontoret och medan morgonteet fortfarande kokar och datorn värmer upp. Och vet ni, den är så enkel, den slutsatsen. Ingen gillar att vara sur. 

För en knapp sekund känner man att den andra männsikan som går förbi eller som sitter i bilen kliver ut ur alla sina tråkiga måsten, vardagsbekymmer och äckligt påtvingade yta och faktiskt bara är en människa som ler tillbaka. Fatta vad skönt! Who needs that other crap? 

Även om det kan kännas som att allting bara är sämst, som en snyggt träffad, saftig fågelskit rakt på huvudet en måndagmorgon, så är det inte värre än att du fortfarande lever, känner och kan göra saker. Bara den tanken är värd ett leende! 

Det bästa är att det smittar av sig – offret du utsatt för ett leende smittar vidare på andra. Hur känns det att ha förgyllt 20 människors dag? Du kan somna gott ikväll. 

Så sprid budskapet vidare – Riga, Lettland, Sverige, Norden, Europa och resten av världen ska bannemig le mer!

Tack för att du läste mitt första inlägg för 365Riga, en dominobricka med i projektet att få människor att leka livet, inte titta på. Jag ska fortsätta rapportera härifrån med jämna mellanrum, och försöka hitta sätt att bekämpa den största sjukdomen i Lettland – bitterheten. Om du har idéer, tveka inte en sekund – skriv en kommentar, skicka ett mejl, ett brev, eller ring förgudsskull!